Ett helt liv

Man har i runda slängar ett helt liv på sig att försöka komma underfund med sig själv och ta reda på vem man är. Viss hjälp får man på traven; bakgrund, uppväxtmiljö, familj, vänner och bekanta, sociala och ekonomiska förhållanden, politiska och religiösa kulturbakgrunder osv. Men ändå. Helheten; mitt sammanhållna jag tycks alltid vara lika löst i konturerna. Är det detta att jag står i ständig förvandling; utveckling och regression? Nja, lite kanske, men jag vet ju i botten av mitt hjärta att jag alltid älskat ostkaka, kaffe, smultron och sorgmodiga visor t.ex. Det är heller ingen nyhet att jag hellre sitter och läser tre dygn i rad istället för att gräva potatisland (och detta beror inte enbart på allas vår medfödda lathet).

Någonstans formades jag till att tro på en kamp för ett rättvist samhälle, lika lön, yttrandefrihet, levande diskussioner, att vägen till sanning går genom tusen och åter tusen vinklar och vittnesmål genom århundraden av misslyckanden, att det enda givande samtalet är det då man utgår från att den man pratar med vill väl. Vi kan kanske vara överens där? Vissa saker hänger i hela livet, andra skalas bort, somligt försvinner en tid för att komma åter i ny skepnad, annat tuktas och hålls till och med tillbaka med våld. Jag ställer mig frågan: Vem vill jag vara? men jägarn vad lätt den förvandlas till: Vem tror du att du är…

Plötsligt en dag serveras du sniglar i rökt palsternacka och finner att du älskar anrättningen. En annan dag skriker du rätt ut när Eric Saade står på scen. Du vaknar upp bakom en buske i en park utan att veta hur du kom dit och varför. Du som alltid älskat skogen kysser havets salt i ren glädje. Inga problem! Man förändras och skriver ständigt in nya erfarenheter att vägas mot de gamla. Man lever och tror att man vet någorlunda vem man är. Tvivel uppstår i de otäcka sammanhang när man kommer på sig själv med att falla in i gängse mönster av tyckande eller av sympati med andan i situationen viker ner sina värderingar när man i själva verket står för någonting annat. Av rädsla eller bekvämlighet ljuger man och säger att man alltid älskat schlagerfestivalen och fredagsmys (långt innan ordet uppfanns) när man i själva verket föredrar Gyrki Nordströms hinkorkester och fredagsrys (skräckfilm på en fredag). Jag vill med denna text bara säga att vi måste vara rädda om varandras små egenheter. Endast dem kan föra oss vidare!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *