Vem är Gunnar Källström?

gunnar_kaffeMitt under trafikomläggningen till högertrafik 1967 föddes jag med den påföljden att jag fortfarande letar efter rätt riktning i livet. Vi var fem syskon i smålands Jerusalem Jönköping. Farsan sålde kläder, så bra att han vid första mötet med sin blivande svärfar månglade på honom två kostymer som än idag hänger oanvända i min garderob. Morfar var timmerman och använde aldrig finkläder om det inte var bröllop eller begravning. Mamma var hemmafru. Hon gav mig mina första musikaliska referenser i form av oändligt sorgsna skillingtryck vilka hon gnolade i köket. Pappa blev redan i 30-års ålder svårt sjuk och vistades långa tider på sjukhus och rehabiliteringskliniker. Jag vet inte om det var detta eller något annat som gjorde att min mamma tidvis var deprimerad. Hur som haver minns jag min barndom som en orolig och ibland ångestfylld period även om jag alltid kände mig älskad av mina föräldrar och syskon.

gunnar-mattias-rogerPå kommunala musikskolan spelade jag klarinett men det var först med punkvågen då möjligheten att starta eget band och lira tre ackord som musikintresset föddes på allvar. Jag hade tillsammans med mina vänner säkert ett tjugotal olika band mellan 16-20års ålder. Vi skrek, deppade och trodde vi var rockstjärnor. Själv brukade jag ta på mig mammas fuskleopardpäls och rosa sjalar. Smink var obligatoriskt! På detta vis kunde man väcka visst uppseende i Jönköping i början av 80-talet!

galnegunnarEn sommarmorgon efter en sjudundrande fest satt jag vid ett öppet fönster på Mollbergsgatan då min polare säger:
– Nu ska du få lyssna på något du aldrig hört förut.
Han tar fram en LP-skiva med Fred Åkerström; Ack du min moder, Epistel nummer 23 av Bellman.

Jag sitter i fönstret och ser hur staden sakta vaknar samtidigt som jag hör Freds gripande tolkning av den visa som kanske bäst av alla beskriver alkoholismens verkningar. Nästa dag gick jag och sålde min skivsamling. För pengarna jag fick ihop köpte jag mig en nylonsträngad gitarr. Från den dagen är jag frälst; ett visfreak som insuper allt som berättas till musik. För det är ju ändå det som det handlar om: En bra historia i en spännande musikalisk dräkt!

Min första konsert blev ett totalt fiasko! Jag hade spelat gitarr i ett halvt år när jag kilade upp till länsteatern Stickans expedition och förkunnade att jag var Bellmantolkare. Detta mottogs naturligtvis med entusiasm; en 20-årig kille som tolkar nationalskalden. Vilken grej! Jag fick genast en konsert bokad på teatern. Folk kom i mängder och när det var dags för mig att slå an de första tonerna var lokalen fullsatt. Jag satt hela konserten och glodde i ett texthäfte samtidigt som jag med stor frenesi slog an de tre ackorden som jag då kunde. När jag lagom till sista visan råkade titta upp satt bara första raden av åskådare kvar. De var till råga på allt handikappade, rullstolsburna och hade inte möjlighet att ta sig därifrån utan hjälp av personal… Nåväl, jag lät mig inte nedslås trots att det stod i Jönköpingsposten dagen därpå att Gunnar Källström kanske borde gå en gitarrkurs och samtidigt lära sig sjunga!

atomgunnarKanske tog orden från tidningen ändå fatt i mig någonstans? Jag gick så småningom Nordiska visskolan i Kungälv, började umgås med musikanter från när och fjärran, fick upp ögonen för Django Reinhardts gitarrjazz, reste med Woody Guthrie in i den amerikanska folkmusiken, tog en sväng över den ryska stäppen med Vladimir Vysotskij samtidigt som jag alltid har älskat vårt eget arv efter Bellman, Taube,Cornelis, Barbro Hörberg, Monica Zetterlund, Olle Adolphson och många fler.

gunnar3När nu min sjätte skiva under eget namn ska ges ut har jag försökt att samla samman mina erfarenheter från år av turnerande i hela norden. Att försöka hitta rätt musikalisk dräkt till en text är ett underbart resande. I samtal och möten, i korrespondensen mellan olika kulturer ligger nya möjligheter till förståelse, tröst och glädje. Det är den övertygelsen som driver mig och som jag hoppas ska speglas i musiken. Länge ville jag bli diktare; poet. Nils Ferlin hör fortfarande till en av mina husgudar. Hans puritanism och musikalitet är något jag ständigt försöker sträva efter. Förutom viskolan (ett år i Kungälv) har jag ingen auktoriserad utbildning att skryta med. Jag går på ren nyfikenhet och punktidens idiom att ingenting är omöjligt om man är villig att ge sig hän fullständigt åt sin grej! Det viktiga är väl ändå att man tror sig ha någonting att berätta och att man ger den historian de bästa förutsättningarna som går att uppbringa från ens hand?! Så kan man ju ha lite tur och hitta en fantastisk orkester t. ex!

Gunnar Källström 2012