Recensioner

KAKACD021 • Vintergäck

KAKACD021Fattig trubadur med klackarna i taket. Jag är säker på att Källström även i de mest eländiga sammanhang vill ha en kopp kaffe, kanske en semla, och så drar han en rolig historia. Han är en muntergök och en mästare på att göra något positivt och kul av eländigt grå vardag. Berättar glada historier om människor i misär som ändå trivs med livet, ger upp självmordsförsök, lyckas med något dagligt göromål och vänder en spårvagnsböter, en frånjobbetspark eller en misslyckad kärleksaffär till något positivt. Lite Kaurosmäkiskt emellanåt, eller kanske ännu mer som Erlend Loe. Gunnar borde skriva en bok, men det är ju trevligt med visor också.

Källström har en lätt igenkänd röst, en göteborgare från Jönköping, två städer med lika omtalade dialekter, och den passar för dessa burleskerier. Melodierna kanske inte är sådana som fastnar men musikaliskt är det oklanderligt och mycket svängigt där framförallt det Django Reinhart-ska gitarrliret sticker ut, och Bernt Andersson och Källströms son med flera förgyller visorna med snygga instrumentala … trudelutter får man nog kalla det, väl?

– Bengt Edqvist, LIRA

Betyg 4 (5)

Göteborgaren Gunnar Källström har under en lång rad roat med sina fyndigt rimmade texter. Med kompgruppen De praktiska husgeråden har han utvecklat ett härligt svängigt Django Reinhardt-sound, väldigt underhållande och väldigt göteborgskt. Nya plattan ”Vintergäck” är inget undantag. Språkglädjen virvlar fram i en precis så tinande fläkt som vi behöver så här års, en föraning om den vår som väntar. Titelspåret, en lättsam vals, ger styrka i en vinter som med den gångna veckans händelser känns mörkare än vad vi behöver: Hör bara: ”Djupt nere i jorden, i hjärtats mörkaste nattfinns fröet till en blomma som älskar att trotsa allt svart”. Det franskjazziga tilltalet känns plötsligt väldigt angeläget.

– Magnus Börjesson, NA

Ingen i detta avlövade land förenar tjofaderittan, bitterljuvt vemod och blodigt allvar lika tjusigt och halsbrytande som Gunnar Källström.

Den göteborgificerade smålänningen Källström har under tio år slevat fram en rad album av hög och jämn klass. Receptet är ganska givet från gång till gång, men Källström lyckas hela tiden fylla på med nya hörvärda låtar och texter.

På ”Vintergäck” jonglerar herr trubaduren musiklystet med samba, klezmer, dragspelsvals, gitarrswing och varlig vacker svensk visa. Bland annat. Gunnar Källström har god hjälp av sin grupp De praktiska husgeråden, som lirar allt med en sorts imponerande och nonchalant elegans och där det ryker om tonårige sonen Olofs Django Reinhardt-osande gitarr. Bandmedlemmen Martin Olsson har komponerat vissa låtar, till Källströms texter.

Den poetiske galghumanisten Källström sjunger om både små vardags­njutningar och människans existens. Och ifall han gillar solidaritet, vänskap och saker som är på riktigt, så har han inte lika mycket till övers för våld, taskiga äldreboenden, penga- och maktkoncentration och brungrått (politiskt) väder. Han blundar inte för elände, men ser trots allt optimismen.

Detta är visförnyelse, i traditionen och med plats för både högstämt och folkligt frodigt. Källström blinkar mot Taube och Ferlin och uppfinner egna halsbrytande, ofta humorkantade formuleringar.

Han är ingen direkt skönsångare, men varierar skickligt sångsättet och ger extra liv åt orden genom sitt sätt att betona dem – ”chefen vill ha kriiissamtal”.

Ett unikt, sött salt i den svenska musikgrytan.

– Alexander Agrell, Sydsvenskan

KAKACD013 • Fåglar med höjdskräck

Betyg 4/5

Gunnar Källström har gjort sig känd mest som en klurig och humoristisk visdiktare m ed texter speglande särarter i land och stad. Här tolkar han Norges kanske främste viskompositör Alf Cranner, född 1936, som skrev musiken till dikter av bland andra Alf Pröysen.

Alf turnerade mycket i Sverige. Elva av dennes visor har Gunnar översatt till svenska och tolkar dem personligt, med stor övertygelse. Texterna handlar om vardag- liga saker och innehåller både ironi och eftertanke.

Han gör det till fin nutida viskonst och slår ett slag för den nordiska visan. Mest känd är Sjömans-vise, som Cornelis en gång sjöng på skiva.

– Tore Ljungberg, G-P, 2013.02.13

Alf Cranner var en av 1960-talets norska viskungar, känd för Alf Prøysen-tonsättningar och originalet till Vreeswijks Ågren, ni vet den som slutar med ”skål för denna skuta”. För mig är Cranner tyvärr i princip helt obekant men kanske inte helt av en slump ska jag få höra honom live i kväll på Göteborgs Visfestival, inte en dag för tidigt. För att använda ett Källströmskt uttryck är det ju för tjyven ganska självklart att känna till grannländernas mest populära vispoeter, tycker förmodligen Källström, och jag med.

Cranner själv har varit behjälplig vid produktionen av denna cd och jag har svårt att tänka mig att han skulle vara annat än helnöjd med både översättningar och sångaren. Med sig har Källström sitt Fridens Liljer, ett suveränt spelglatt band som består av idel ädel Göteborgsmusikadel. Exempelvis Livet Nord som visar vilken strålande violinist hon är, bland annat i Sparven sitter på cykelstyret. Markus Ahlberg, också han en ny positiv bekantskap för mig, spelar känsligt och svängigt på trombon redan i inledande Vals för sol och regn. Styrkan hos Cranner ligger framför allt i lyriken, texterna är bitvis ironiska, lite bittra och mycket poetiska. Det är en hel del 2013-talsanda i dessa skickligt översatta texter trots att de inte är helt nya. Och tidlöshet är ett tydligt tecken på riktigt bra visor.

– Bengt Edqvist, LIRA

Kramer Cranner – Hjärtat er på plass når en svenske tar for seg Alf Cranners fine viseverden.

Det er Gunnar Källström fra Göteborg som gir visekunstneren fra Kragerø en svensk musikalsk kram, eller klem som vi ville sagt her på berget.

Herlig gjeng
Det gjør han sammen med bandet Fridens liljer, som spiller både jazz, viser, franske sanger og mer burleske toneganger. En herlig gjeng, med følelser for materialet. Det hersker heller ingen tvil om at frontmann Källström har falt for sangene og legger sjelen sin i å framføre dem til troende.

Fynd og klem
Troverdige er de så absolutt. Han følger melodiene og Cranners egne framføringer ganske så tett, men har samtidig klart å skape sitt eget uttrykk. Dessuten er mannen velartikulert, hvert eneste ord er klart og tydelig framført. Bandet inneholder gitarer, fiolin, trekkspill, trombone, bass og trommer. De har en «fynd og klem»-tilnærming, som gir et ekstra trykk i framføringene.

Velsignet av Cranner
11 sanger har de fått plass til på albumet «Fåglar med höjdskräck». Det er velkjente Cranner sanger, som «Skjærgårdsvise», «Godt å bli sett- godt å bli hørt», «Spurven sitter på sykkelstyret», «Taket er lekk», «Pettersens franske vals» og selvsagt «Sjømannsvise». Selv om teksten til den siste er skrevet av Harald Sverdrup. Gunnar Källström har selv oversatt tekstene til svensk. Han har hatt løpende kontakt med Alf Cranner, som har velsignet prosjektet.

Hør svenskens ord…
Källström deler i cd-omslaget sine potensielle svenske lyttere inn i tre kategorier: de som aldri har hørt om Alf Cranner, de som kanskje har hørt Vreeswijks version av «Sjømannsvise» og de som er «väl bevandrat i den nordiske visfloran och vet att Cranner startade den norska visvågen på 60-talet; att hans kompisar var och är Olle Adolphson, Alf Hambe, Carl Anton (Axelsson) och Cornelis, och at han genom dessa fick en naturlig förankring i den svenska visfaunan; att han alltid haft öron för den internationella visscenen och er öppen för djärva experiment med jazz och folkton som grund; att han komponerat hundratals vackra visor och förvaltat den levande vistraditionen gennom att ständigt påminna om arvet från forna tider».

Da burde vi ha tatt poenget, både oss nordmenn og svenskene. Jeg skriver gjerne under på Gunnar Källströms ord, det gjør kanskje du også dersom du begynner med å lytte til svenskens versjon av «Skärgårdsvisa».

– Helge Ottesen, varden.no, 2013.01.28

KAKACD010 • Allt skägg är hö

Betyg 4/5

KAKACD010På Gunnar Källströms 6:e album ‘Allt skägg är hö’ har Fridens Liljor bantats, omstrukturerats & uppgraderats till De Praktiska Husgeråden. Hej då 1930. Hej 1973! Nä vänta lite… här står ju ”i herrens och världens år 2012”. Musiken: Glatt & Tjofadderittan. Här kan man inte sitta still. Nä, man känner sej som en levnadsglad sill! Texterna: Dödsångestbearbetning med en stor portion ”glimten i ögat”. Här springer Gunnar Döden till mötes & lyfter på hatten – ”Ska vi ta ett glas? ”‘Begravningen’ där Gunnar inte känner igen nån av de andra sörjande, men gråter & drar anekdoter om den avlidne Sune. Men ingen förstår. Det visar sig på bussen hem att Sunes begravning börjar snart, om en liten stund i en helt annan kyrkolund…Men det är inte bara död – här finns även ”Kaffe på vedspis”, Samba Absurdum & en tavla med förfalskade sedlar blir till konst. På ‘Döden äter persikor’ finner jag raden: ”Tillvaron är obeskrivligt bråkig men det är den man blir förälskad i”. Kan bara lyfta på hatten ock tacka för att min tillvaro just blivit berikad med ‘Allt skägg är hö’

– Lennart Olausson, Ikon 1931

Betyg 4/5

Man får ju skämmas. Innan skivredaktören satte denna skiva i handen på mig visste jag inte att han fanns, trots att han sjungit i 20 år och detta är hans sjätte skiva.

Tur att jag fick höra honom medan jag lever – som framgår av skivtiteln är döden påtagligt närvarande i många av texterna. Dock är de inte det minsta dystra. Källström målar upp lätt surrealistiska scener ur tillvaron och har en grymt svängig jazztrio bakom sig. Mitt favoritspår heter Döden äter persikor, och hela skivan får mig att tänka på Peter Carlsson och hans Blå Grodor

– Peter Carlsson light, visserligen, men ändå.

– Sven L-O Johansson, Värmlands Folkblad

Betyg 4/5

Gunnar Källström är känd för sina kluriga och roliga visor, ofta med småländsk anknytning. Nya cd:n präglas av den källströmska klurigeten, men här finns också en del mörka och allvarliga drag. Han sjunger bland annat om döden och gör det med finess. Här finns också en hyllning till Göran Sonnevi. De flesta visorna är skrivna av Gunnar, men här finns också andra textförfattare och kompositörer. Många av vistexterna betraktar samhälle och företeelser ur narrens ögon. En mycket varierad visplatta som pendlar mellan djupt allvar och skratt.

– Tore Ljungberg, GP

Driven vispop i Cornelis anda

Det första som slår mig är att Gunnar Källström plötsligt låter exakt som Cornelis, inte sjävla rösten, men i uttrycket, soundet och låtstrukturen. Åtminstone Kråkan sagt högt opp i päronträdet, skivans första låt som i hög grad minner om Vreeswijks Slusk blues. Tidigare har Källström mer inspirerats av såväl Lars Demian (i uttrycket, texterna etc) som Django Reinhardt (i det antika hot-jazzsvänget) men lyckats undvika att alltför mycket låta som den mest självklara och uppenbara förlagan. Nåväl, det verkar vara ett högst medvetet drag att på Allt skägg är hö! (bra titel) att söka det där speciella soundet som Den Store Trubaduren hade under det tidiga 70/80-talet; jazzigt, svängigt, rockigt, ”sambigt”, proggigt, bluesigt – elgitarr, tvärflöjt, jazztrummor, orgel. Och vad är det för fel med det, egentligen? En i mitt tycke perfekt stycke era i den svenska visan att inspireras av/plagiera/kopiera, och Gunnar Källström gör det bra. Bra är också att han lagt ner de första skivornas 1930-talspilsnertjofaderittanspex-texter som hela tiden hotade att ta över. Djangojazzen finns kvar här och var, bland annat i Serenad, en rolig låt som är svängig som tusan. De Praktiska Husgegåren är för övrigt ett utmärkt band som behärskar de olika stilarna/uttrycken till fullo (även om den franska hotkvintettens oerhörda virtuositet förstås saknas). Gunnar är en duktig textförfattare, en hygglig sångare med sympatisk röst, en kul prick och en egentligen rätt unik figur – trots de uppenbara inspirationskällorna – i den svenska vismyllan av idag. Han lyckas faktiskt göra något eget av influenserna. Allt skägg är hö är en väldigt trevlig och rolig skiva som absolut är värd att kolla in.

– Nils Ahnland / Lira #2 2012

KAKACD001· 14 VISOR PÅ FASTANDE MAGE

Betyg 4/5

Gunnar Källström, den frejdige musikvagabonden med rötter i Göteborg, är tillbaka. Den här gången med en annorlunda klangbotten än den hotjazz som han och gruppen Fridens liljer så länge odlat och förädlat. Djangoriffen finns där, men de burleska ordlekarna och skojsigheterna har tonats ner. Nu vilar hans texter i mjukare bädd, gärna i valstakt och en och annan samba i Cornelis anda. Kompgruppen Fridens liljer har lite obegripligt krympts till den mindre ensemblen De praktiska husgeråden. Spelar ingen roll, för det är en samling skickliga musikanter han omger sig med och som obehindrat fixar de genrer som Källström kastar sig mellan. Det finns ett mörkare anslag som redan slogs an på ”Prästens kråka” 2009. Döden, en begravning, ett självmord finns där. ”Vartenda jobb betyder avsked, vartenda möte ett adjö”, sjunger Källström i utmärkta Samba in absurdum. Det är träffsäkert och dynamiskt. Ja, banne mig, det är poesi.

Bästa spåret: Jag väljer ”Nu lägrar sig mörkret” om Sven och hustruns gamla trasmattor.

– Magnus Börjesson, Nerikes Allehanda/Meny

Betyg 4/5

Här klingar en visröst lika ovanlig som välbehövlig i sångbruset, levande och personlig, angelägen, artikulerad, med vidsyn, medkänsla, ömhet, livslust och ordlust i rikt mått…/…Källströms egna sånger rymmer betraktelser om Dawit Isaak och apatiska flyktingbarn likaväl som småprilligheter om förälskade Göteborgsgamlingar och underfundig småländsk kaffegökscountry. Han angår.

– Sven Bjerstedt, Kristianstadsbladet, 2010-07-29

Här är äntligen någon som vågar bryta det så förhärskande en känsla per skiva och spela över hela spektrat av mänskliga erfarenheter. En finfin blandning av visor i tiden helt enkelt!

– Anders Svensson, 2010-08-31

Betyg 5/6

Gunnar Källström & Fridens liljer för tanken till Gunder Hägg, sedermera Blå Tåget, som vände upp och ner på begreppen med Tigerkaka 1969…/… Visorna är politiska inlägg med mänskligt budskap: Kära vän (visa till apatiskt barn) eller Brev från Dawit. Inlånade satiriker är Sonja Åkesson, Stig Dagerman och François Villon. Gunnar Källström har en ton av flamenco och septetten som helhet är underhållande, på hög nivå.

– Ingrid Strömdahl, Sydsvenska Dagbladet, 2010-08-25

Betyg  * * * *

Gunnar Källström är en helt unik artist. Det finns ingen som på hans självklara sätt slungar sig mellan tjofaderittan till vemodigt mörker…/…Fantastiska, hisnande historier…/…Ännu ett makalöst album och han har hittat ett alldeles eget rum inom svensk visa.

– Dennis Andersson, Barometern, 2010-08-20

betyg 5/6

Gunnar Källström & Fridens liljer för tanken till Gunder Hägg, sedermera Blå Tåget, som vände upp och ner på begreppen med Tigerkaka 1969…/… Visorna är politiska inlägg med mänskligt budskap: Kära vän (visa till apatiskt barn) eller Brev från Dawit. Inlånade satiriker är Sonja Åkesson, Stig Dagerman och François Villon. Gunnar Källström har en ton av flamenco och septetten som helhet är underhållande, på hög nivå.

– Ingrid Strömdahl, Sydsvenska Dagbladet, 2010-08-25

Betyg 4/5

Roligt sväng med mindre kompband

Det sägs att Gunnar har blivit allvarligare och tydligare lyfter fram sina Cornelisinfluenser. Visst, samba på svenska och svängiga, humoristiska valser om kråkor och begravningar ger de associationerna. Ändå känns mycket igen från de fem tidigare plattorna – personer (Charlie & Lullet), miljön (småländska vedspisar), tjofaderittan-scatsång (”Födelsedagspolska”) och Django-jazz (”Serenad”). Dessutom liknar countrydängan ”Döden äter persikor”, av Bastukvintettenkompisen Joachim Schmidt, mer Alf Robertson.

Bandet Fridens Liljer är minskat från sju till tre musiker och gästerna är färre än vanligt. Det tajtare kompet gör att sången ibland låter svajigare än med en slamrigare bakgrund. Samtidigt är det skönt med en personlig röst. Av Källströms tio texter till 13 låtar har fem melodier denna gång skrivits av den skicklige gitarristen Martin Olsson. Hoppas att den absurda enminutaren ”En vanlig dag på gymmet” spelas på Falkenbergs visfestival 6 juli, komplett med smittande skratt.

– Martin Erlandsson, Hallands Nyheter

Betyg * * * *

Gunnar Källström är en helt unik artist. Det finns ingen som på hans självklara sätt slungar sig mellan tjofaderittan till vemodigt mörker…/…Fantastiska, hisnande historier…/…Ännu ett makalöst album och han har hittat ett alldeles eget rum inom svensk visa.

– Dennis Andersson, Barometern, 2010-08-20

Betyg 4/5

Här klingar en visröst lika ovanlig som välbehövlig i sångbruset, levande och personlig, angelägen, artikulerad, med vidsyn, medkänsla, ömhet, livslust och ordlust i rikt mått…/…Källströms egna sånger rymmer betraktelser om Dawit Isaak och apatiska flyktingbarn likaväl som småprilligheter om förälskade Göteborgsgamlingar och underfundig småländsk kaffegökscountry. Han angår.

– Sven Bjerstedt, Kristianstadsbladet, 2010-07-29

Här är äntligen någon som vågar bryta det så förhärskande en känsla per skiva och spela över hela spektrat av mänskliga erfarenheter. En finfin blandning av visor i tiden helt enkelt!

– Anders Svensson, 2010-08-31

Kortisar

fina låtar som genomsyras av ett genuint patos och en medkänsla för sin nästa

– Nils Ahnland, Lira #4

14 visor på fastande mage är en frisk blandning av visor, jazzig swing, bonnig buskis och vemod…/…man vill både dansa och sjunga med i musiken – * * * *   Mycket bra

– Sofia Gustafsson, Sundsvalls Dagblad, 2010-07-10

Källström spetsar med Stig Dagerman-texter och Bellmanestetik och håller fanan högt med hjälp av sitt ypperliga band. – Betyg 3/5

– Nanushka Yeaman DN, 2010-08-25

Jag blir riktigt glad när jag hör den här skivan. Det är klezmer, gypsy-swing, svenskt vemod, lite på Allan Edwall vis… Han gör vacker musik, mycket vacker musik. – Betyg 4/5

– Bo Levander Jönköpingsposten, 2010-10-20

Gunnar Källström siktar brett men visorna han sjunger håller ändå samman. – Betyg 3/5

– Jan Andersson GP, 2010-09-08

Det är svårt att inte tycka om Gunnar Källström. Han revolterar på sitt eget sätt mot visgenrens högstämda pretentioner, får publiken med sig och kan – tack vare humorn – få gensvar när han menar allvar.

– PO Tidholm, Dagens Nyheter, 2009-09-27