Alabajsar’n

Alabajsar’n

Jag fick aldrig hälsa på honom; släktens svarta får; farmors bror John. Han gick under tillnamnet Alabajsar’n och han satt för det mesta på en bänk tillsammans med Tranås A-lagare utanför Konsum. Första gången som jag överhuvudtaget hörde talas om honom var vid en söndagsmiddag hemma hos farmor och farfar. Min farfar Holger tog till orda.

Man ska inte försöka göra sig märkvärdig, började han. Då går det som för Alabajsar’n. Vad var det för nycker och infall han fick? Att han ville bli någon slags cirkusartist? Kunde det inte duga med ett vanligt hederligt jobb? Nej, när vi andra stod och hässjade hö skulle han nödvändigtvis kasta sig själv mellan höbalarna som en apa, när vi plockade potatis så skulle väl han rulla fram mellan blasten eller minns du Nelly när den dåren fick för sig att öva lingång på taknocken till Gammelgården? Så där höll han på, hela tiden och man visste aldrig riktigt var han var eller om han skulle slutföra en arbetsuppgift. Man fick ju skämmas för hans skull!

Men han fick ju faktiskt ett nummer i den resande cirkusen Andorina, försökte farmor flika in, de var ju till och med på Adelövs marken en sommar.

Äh, sådana där tattarsällskap ger jag inte mycket för, det är bluff och båg alltihop! Kommer du inte ihåg när han kom krypande här som en hund med svansen mellan bena och ville låna pengar? Han skyllde på att han hade brutit armen och inte kunde jobba. Så går det när man inte har ett ordentligt arbete. Det fanns ju inga skyddsombud eller företrädare för facket i den jävla cirkusen! Men några pengar av mig fick han ta mig fan inte låna, det hade varit som att kasta dem i sjön!

Jag visste att vid middagsbordet var det de vuxna som talade och att det som barn gällde att sitta så tyst och obemärkt som möjligt men nu var nyfikenheten för stor.

Vad gjorde han för konster farmor, sa jag.

Åh, vänta så ska du få se. Jag tror jag har ett urklipp sparat från Tranås Tidning. Farmor bläddrade fram till ett uppslag med bild på John som täckte en halv sida. Rubriken löd: John från Sunhult gör internationell succé som akrobat. Vidare stod det om den fantastiske svensken som var en av de få som hade lyckats genomföra en dubbel saltomortal med skruv. Detta var en världssensation!

Äsch, sa farfar. Den mannen kan ingenting. Jo, nu ljög jag. En sak begriper han sig på och det är att hålla sig undan arbete och supa sig full.

Nu kommer jag med plommonkrämen, sa farmor.

Därefter pratades det inte mer om John men jag smög försiktigt in i vardagsrummet efter maten och försökte frenetiskt stava mig igenom artikeln om min onkel.

Några veckor senare var jag hos min mormor i Säby. Vi hade blivit lovade skjuts in till Tranås av Gösta som punktligt dök upp på fredagseftermiddagen med sin nypolerade Saab. Gösta satt kvar i bilen när mormor och jag gick in i affären. Kokkaffe, socker, mjöl, gryn och såpa skulle handlas. Kött, fisk och mejeriprodukter köpte hon av varubilen som stannade precis utanför hennes hus varje lördag. Bröd, sylt, saft och allt annat gjorde hon själv. Ägg fanns på gården!

Jag vågade knappt titta. På bänken utanför Konsum satt en rad berusade herrar. Från fotot som jag hade sett hemma hos farmor förstod jag att en av dem måste vara John; Alabajsar’n. När mormor betalade varorna såg jag genom det stora affärsfönstret hur Gösta stod och pratade med männen på bänken. De skrattade gemytligt när Gösta pekade in mot affären. Mormor och jag kom ut i dagsljuset där Gösta mötte upp och tog de tunga kassarna. Mannen som måste vara John reste sig mödosamt.

Jäsingen vad glad en blir, sa han. Är det alltså syrrans barnbarn här? P-Os pojk? Så sträckte han fram handen mot mig. Ja, du behöver ju inte hälsa, jag är visst lite skitig om näven men du ser ren och frisk ut och en finfin cowboyhatt har du. Du är en bra kille, det ser man lång väg. Var rädd om dig nu lille vän. Vi ses i Venezuela! Jag sträckte fram handen och hälsade och tog adjö på samma gång. Mormor tog också i hand och jag märkte hur hon samtidigt tryckte en sedel i handen på John som lite generat nickade och raskt stoppade den i fickan.

Gösta, mormor och jag gick bort mot parkeringen men precis när vi skulle hoppa in i bilen hojtade John.

Vänta! Så klev han upp på parkbänken, tog fart och gjorde en märklig frivolt. Just när fötterna skulle ta mark föll han illa och måste ha slagit sig rejält. Gubbarna försökte hjälpa honom upp men han viftade bort alla kamratliga händer, reste sig och försvann haltande utan att vända sig om.

Vi satt tysta i bilen på vägen hem. Först när vi var så gott som framme vid mormors vita hus frågade jag.

Vad gjorde han Gösta? Vad var det för märklig konst?

Han slog upp ett S. Det var så han brukade inleda sina cirkusframträdanden.

2 Kommentarer
  1. Britt
    Britt says:

    Tack!
    Vad underbart du beskriver hur John slog ett S. Jag har träffat honom många gånger men aldrig att han försökte sig på att slå ett sådant S. Däremot gjorde han lite krumbukter med fötterna och då sa hans bror Einar att ”det där var inget S, det var för fan ett Q!”

    Svara
  2. Georga
    Georga says:

    Fint!
    Bodde i Tranås 1969-1973.
    Storgatan 24, över Wigéns päls.
    Fantastisk godisaffär strax bredvid.
    Mamma jobbade på Anns mode, också alldeles i närheten.
    Pappa jobbade på Am’s järn.
    Där hängde jag, på sportavdelningen, en eftermiddag med Honken Holmqvist.
    Fick signerat vykort.
    Spelade tvärs över gatan på Marilyn (?) med 23Till sent 80-tal.
    Det som jag tror, tidigare hette Pub Stopet – och där Ulf Lundell bröt armen när han under låten My Generation vevade upp kardan i takbjälkarna.
    Enligt Tranås Tidning var vi typ världens bästa band.
    Det var vi inte.
    Men jag känner att det nog är dags att ta en tur till Tranås igen…

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *